Grit - djävulens påhitt

Jag har fött barn. Beviset på det ligger och sussar bredvid mig i sin spjälsäng. Att föda barn innebär att uppleva smärta, det är liksom hela grejen med förlossningen. Smärta. Efter förlossningen, däremot, var jag så hög på endorfiner, adrenalin och andra sköna hormonpåslag att jag trodde att jag kunde klara av precis vad som helst. Hade någon bett mig att veckla ut mina vingar och flyga hem från BB hade jag säkert gjort det. Garanterat. "Hur upplevde du smärtan under förlossningen? " frågade en barnmorska. "Vilken smärta?" svarade jag helt uppriktigt. Jag mindes ingen smärta. Men barnmorskan skrattade lite och väntade på det riktiga svaret med lätt höjda ögonbryn. Jag undrade mest varför hon fortsatte att stirra på mig. Hade jag lunchen mellan tänderna?
 
Imorse var jag på spinning. Och på grit. Grit är någon form av högintensiv idiotträningsform med syfte att få kroppen att kräkas alternativt svimma. Säkert jättenyttigt. Mot slutet av passet slutade min kropp att lyda mig, helt seriöst. "Hoppa!" sa jag till mina fötter, men allt de gjorde var att lite trotsigt ställa sig på tå. Nu undrar jag helt seriöst varför en inte får EDA, eller åtminstone lustgas, i en liten goodiebag med sig hem efter gritpasset? Jag måste helt enkelt se till att bli gravid, snabbspola nio månader, och gå igenom en förlossning -inatt- för att kunna glömma den smärta som imorgon kommer göra mig till en mindre trevlig sambo. Till en mindre trevlig sambo med lunchen mellan tänderna för hon kommer inte kunna lyft sina armar.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0