And that's the way the cookie crumbles

Hur en på bästa sätt kan äta kakan och ändå bjuda på den:
 
Sambon har bakat chokladkaka. Inte vilken chokladkaka som helst, utan en djävulskaka.Toppskiktet på djävulskakan liksom smälter ner och skapar små kratrar av flytande chokladfyllning. Högst beroendeframkallande! Kruxet är nu att vi tänkte ta med den till Noahs gammelmorfar för att bjuda på, men vi måste ju bara smaka. Vi kom fram till att vi har tre alternativ att välja mellan:
 
A) Vi delar kakan i portionsbitar och lägger i burkar. Ingen kommer att märka att det saknas två bitar för att kakan ska vara hel
B) Vi skär kakan i en cirkel runt mitten och äter det ytteresta. Vi hävdar sedan att kakformen var så liten från början
C) Vi gör en ny kaka innan vi åker och kan därför äta hur mycket vi vill
 
C. Vi valde alternativ C. 
 
 

Tanorexia

Tydligen finns det något som heter tanorexia, och det verkar som att min sambo anser att jag lider av detta. Han har ännu inte blivit smittad, även om ett par år tillsammans med mig har ökat hans risker med ca 100%. Cirka. Eftersom att sambon anser att jag är drabbad av tanorexia satt vi inne hela hans första semesterdag idag, trots det fina vädret. Noah verkar däremot inte vara det minsta påverkad utan verkade snarare rätt nöjd med att få vara inne i lugnan ro och busa med båda sina föräldrar hela dagen. Vi, alltså jag och sambon - inte Noah, tittade på Bernard och Bianca och när Noah sov satte vi oss i soffan och läste lite i varsin bok. Hade det inte varit för att jag skulle träna idag hade jag inte satt min fot utanför lägenheten. Men nu fick jag åtminstone cykla de fem minuter som det tar att cykla till gymmet. Vilken lycka! Det var nästan så att jag ville vänta till det slog om till rött igen vid rödljusen, bara för att få stå en liten stund till i solen. Nästan. Det kanske råkade vara så att jag gjorde det. Kanske. Men det betyder INTE att jag har tanorexia bara för det! Ok?!
 
Foto: Mormor
Hade det inte varit för Noah hade min sjukdom troligtvis förvärrats avsevärt!
Noahs badkläder kommer från polarn o. pyret
 

Sockerdetox

Det är faktiskt lite för mycket begärt. Det är det. 
 
Först sex månader utan mjölkprodukter. Ingen choklad. Inget smör. Ingen mjölk i kaffet. Och då är det inte ens jag som är allergisk, det är barnet! Och nu sockerdetox! Precis som att jag inte har plågats nog när andra har fått saftiga kanelbullar, mjukglass och smågodis. Som att jag inte redan har fått kämpa emot tårarna på Ica när de andra mammorna plockar smågodis och sourcreme- och onionchips till fredagsmyset. Det ÄR en mänsklig rättighet att få äta smågodis. Eller, det borde åtminstone vara det. 
 
Att jag frivilligt har gått med på detta sockerdetoxande hör inte till saken. Det gör det faktiskt inte. En överenskommelse är en överenskommelse. Så är det bara. Men efter FEM evigheter dagar utan något socker är det inte jättekonstigt att jag kanske råkade äta hel skål med popcorn. En hel skål med popcorn och popcornkärnorna i botten. En hel skål med popcorn, popcornkärnorna i botten och kanske lite smör direkt ur paketet. Ok, rätt mycket smör. Men det är faktiskt inte jättekonsigt!
 
 
 
 Till och med Ica jävlas! 
 
 
 
 
 
RSS 2.0