Stadsbondgården
Idag var jag, Noah, Noahs morbror och mormor på utflykt till stadsbondgården och hälsade på djuren och blommorna. När Noah föddes sa jag till honom att jag skulle lära honom allt jag kan. Det ingår liksom på något sätt i hela föräldraskapsdealen.
Jag kan massor av saker. Spela gitarr, till exempel. Eller innebandy och fotboll. Jag kan åtminstone reglerna i de flesta normala sporter (normala sporter = boll- eller pucksporter). Men eftersom att jag spenderade min barn- och ungdom i sporthallar eller på fotbollsplaner, och inte i den gigantiska trädgård som vårt hus på landet råkade stå i, är det inte jättejättekonstigt att jag med stor övertygan i rösten förklarar att blomman Noah utförigt studerar heter H-U-M-M-M-L-E.
Det är faktiskt inte jättekonstigt, inte ens när kvinnan som jobbar med trädgården tittar överdrivet skeptiskt på mig så att jag ska förstå att jag lär min son fel. Ok, ok, jag borde kanske ha förstått att det var jag som hade fel, och inte kvinnan som jobbar med trädgården, när hon harklar sig lite och säger: "vad sa du att den hette?", precis som att jag hade förolämpat hennes H-U-M-M-M-L-E.
K-L-Ö-V-E-R, ok, ja, jag förstår. Den heter K-L-Ö-V-E-R. Kan vi släppa det nu?
Hej hej hästapållen!
Jag tog med Noah till prästkragarna istället. De vet jag i alla fall vad de heter!
