Första semestern som trepersonersfamilj gick alltså till Orust. En vecka har tillbringats i en stuga i Ellös på Orust med sambons föräldrar. Med sambons föräldrar och syskon. Med sambons föräldrar och två syskon med repektive. Och barn. Med sambons föräldrar, två syskon med respektive och deras barn, två hundar och två marsvin. Alltså: åtta vuxna, två barn, två hundar, två marsvin och inget bråk. Inget bråk alls faktiskt. Nästan.

 

Noah har hur som helst lärt sig att åla sig fram, military style. Tjoho! Han har också lärt sig att plocka i sig lite små bitar mjuk frukt och mat själv. Jag läste någonstans att "vid åtta månader är pincettgreppet väl utvecklat". Jo, tack. Nypgreppet, hade varit ett bättre namn. Hej blåmmärken! 

 

Men ok, det kanske var så att jag blev lite arg vid ett tillfälle. Men det är faktiskt en mammas uppgift att alltid ALLTID tro det absolut värsta och dessutom vara upprörd över sådant som inte har hänt men SKULLE KUNNA ha hänt. Noah kunde faktikt ha dött! Och då är det väl klart att jag har rätt att bli en smula upprörd. Faktiskt. Såhär var det: vi var och fiskade krabbor och Noah och Noahs pappa står på bryggan och kikar på en krabba i en hink. Mycket spännande tyckte Noah! Jag tittar på den idylliska omgivningen. Havet, himlen, klipporna. Whats not to like, liksom? Helt plötsligt ser jag i ögonvrån hur sambons svägerska fiskar upp en stooor krabba och hur Noahs klåfingriga händer sträcker sig efter det sprattlande skaldjuret. Sekunden efter ser Noahs pappa detsamma och vi tänker ungefär samma sak: "DEN KOMMER ATT KLIPPA SÖNDER OCH ÄTA UPP VÅR SON". Eller ja, jag tänkte så i alla fall. Noahs pappa tänkte antagligen något mer i stil med: "Akta dig, krabbjävel, Noah nyps". Men hur som helst. När Noahs pappa försöker hindra Noah och krabban ifrån att nypa varandra så slinker liksom Noah ur händerna på sin pappa (de är förbannat hala de där UV-dräkterna) och trillar på bryggan. Nu är jag alltså inte bara arg på krabban för att den försökte äta upp min son, utan dessutom på Noahs pappa. 

 

Sambo: "Det är ingen fara, han trillade bara"

 

Jag: "Mm, MEN HAN KUNDE HA DÖTT!"

 

Sambo: "Nej, det kunde han inte. Han trillade bara"

 

Jag: "Mm, men han kunde ha trillat I VATTNET"

 

Sambo: "Mm, men nu gjorde han inte det... han trillade på bryggan"

 

Jag: "MEN TÄNK OM!"

 

Sambo: "Då hade jag hoppat i och hämtat honom"

 

Jag [med gråten i halsen]: "Men då hade ni ju båda bivit krabbmat!"

 

Det är faktiskt en mammas uppgift att alltid tro det absolut värsta och dessutom vara upprörd över sådant som inte har hänt men skulle kunna ha hänt.