Lilleputt kan redan säga några ord. Eller åtminstone så försöker han säga några ord. Eller åtminstone så förstår hans föräldrar att han försöker säga några ord. Det här skriver jag inte för skryta på något sätt, verkligen inte. Det är i n t e skryt. Det är bara det att mitt barn är bättre än ditt. Du kan inte hjälpa det, det är ingens fel, det bara råkar vara så. Att mitt barn är bättre än ditt. Men det är inte skryt. Det är det inte.

 

Noahs parlör:

 

Ahmpha (viskandes, vet ej varför) = Lampa. Om vi frågar Noah var lampan är, letar han upp den i taket och viskar: "ahmpha". Ibland vinkar han åt den också. Hej, hej lampan!

 

Obhve = Vove. Både Noahs far- och morföräldrar har hund, så Obhve var det andra ordet han lärde sig. Duktig kille!

 

Pa-pa = pappa. När pappan kommer hem skiner Lilleputt upp och utbrister: "paa-paa!"

 

Mamsegull = mamma. Ok, det kanske han inte har sagt. Men jag tyckker faktiskt att det är lite orättvist att pappa får finnas med i parlören, men inte mamma. Jag är inte bitter, alltså. Jag är i n t e bitter.

 

I övrigt låter Lilleputtens språk ungefär såhär: "gaagag pappa ga aaah aagga papa papa". 

 

Jag: "Noah, kan du säga: 'maammaa'?"

 

Noah: "pa-pa"

 

Jag: "Nä, såhär: 'maa-maa'"

 

Noah: "pa-pa"

 

Sambo: "Kan du säga: 'pappa'?"

 

Noah: "pa-pa"

 

Jag: [suckar]

 

Sambo: [ler triumferande]

 

Noah: [bajsar]

 

Sambo: [suckar]

 

Jag: "Noah, vem ska byta din blöja?"

 

Noah: "pa-pa"

 

Jag: [ler triumferande] Winning!